Jag orkar fan inte med vissa människor alltså. Varför kan man inte bara få vara ifred? Låt mig leva mitt liv. Och sluta försöka förstöra allt för mig. Nu när jag väl mår bra, har en man i mitt liv som jag verkligen älskar.

Jag skulle kunna sätta mig och bara börja gråta ibland för hur förjävligt vissa människor beter sig. Mina tankar har börjat ta helt egna vägar, och jag vet inte hur länge jag orkar med detta jävla skit.

Fan snälla låt mig bara vara och låte mig leva mitt egna liv !

Förlåt. Jag har faktiskt inte tänkt på att jag har lämnat dig utanför. Men det var verkligen inte med meningen. Jag vet att du har gjort väldigt mycket för mig under alla dessa år.

Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Du är ju liksom min älskade pappa. Du betyder jätte mycket för mig. Jag kommer aldrig glömma allt du gjort för mig.

Jag hoppas att du förstår att du betyder otroligt mycket för mig, även fast jag kanske inte har visat det tillräckligt mycket. Men du är faktiskt den bästa !

Igår kväll gick mina hormoner en helt egen väg. Jag blev skit deppig på kvällen, och älslingen trodde att jag var skit grinig. Och jag kunde inte tala om för honom vad det var med mig för jag visste ju inte ens själv. Så det slutade med att jag började gråta, varför vet jag inte.

Men det kan ju bli sådär när man är gravid. Hormonerna leker helt vilt. Men jag är så himla glad över att jag inte har blivit aggressiv och grinig utan jag blir mer känslig och kan börja gråta fast jag inte ens vet varför. Men det är skönt, för jag vet tjejer som har blivit griniga och dom bråkar hela tiden med deras kille. Jag skulle aldrig klara det.

Jag triv med in sambo, och han är alltid så snäll mot mig. Stöttar mig hela tiden och finns alltid där för mig. Och blir jag ledsen för ingenting, så istället för att bli sur på mig (som mitt ex blev) så skrattar han bara åt mig och säger att jag är så söt. Det är verkligen något som hjälper.